Abort och annat skoj

Bakgrund. Marcus Birro debatterar abort med patos och inlevelse.

"...Jag minns särskilt när vi drabbades av sent missfall. Jag höll henne i en handflata. Hon var väldigt liten, väldigt fridfull. Två saker slog mig då, som en blixt genom tårarna. Varför är det ingen som berättat att det känns så hårt hela vägen in i hjärtat detta när hon bara är knappt 20 veckor gammal?

Och varför envisas läkarna med att kalla henne ett sent missfall...

När hon är vår dotter."

Hur argumenterar man mot någon som använder sin sorg över ett missfall som argument?

Med poesi, givetvis!

Birro, italienare och poet
Vill förmedla nåt du inte vet
Att det gör ont att mista barn
Att det gör ont av bara fan

Han vill få dig att tro
Att risken är väldigt stor
Att en dag dina egna barn åker dit
Och behandlas som en bortglömd köttbit (jag vet, det rimmar inte)

Men abort är ingen plikt
Tvärtom av stor vikt
Att var och en får välja
Och vara ansvariga helt själva

Birro vi klarar oss ganska bra
Utan dina anakronistiska ideal
Din kvinnosyn och din självgodhet
Trivs bäst kring medelhav-et (jag vet, det rimmer inte det minsta)


På återhörande

Ps. Jag tar inget som helst ansvar för ovanstående text. Det är varmt ute.