Kortfattat: Martin vill att Antje tydligt ska ta ställning för jungfrufödelsen som ett historiskt faktum. Han anklagar Antje för att ha ett alltför agnostiskt förhållningssätt till kristendomen. Antje håller inte med. Orkar inte gå igenom varför.
In på scen kliver Lena Andersson från DNs ledarredaktion. Lena ville ha en del av debatt-kakan och angrep därmed Antje för dennes påstådda mjäkiga och agnostiska ambivalens:
"En ännu nyare tid kom, vår tid, i vilken Svenska kyrkans tongivande har hämtat sig från detroniseringen och funnit nya metoder för kväsning av lusten och tankefriheten. I dag har de utsett en annan form av andlig synd som orsak att fördela skam, skuld och låghet – den intellektuella synden att hävda att något i verkligheten förhåller sig på ett visst sätt snarare än på ett annat, att definiera sina begrepp och systematisera sina utsagor, att utesluta orimligheter, att ställa följdfrågor till fluffiga påståenden, att inte nöja sig med tomma hyllningar till ”ambivalensen” och ”det mångfacetterade”, utan i stället undra vad man ska ha de substanslösa påståendena till och hur de kan analyseras."
Kortfattat: "När jag var liten var Prästen någon man lyssnade på och som visste svaret på Livets Gåtor. Sen kom flumkyrkan (vänstern/bögarna och de postmoderna) och sopade bort allt till förmån för dekonstruktivistiska teorier om Jesus som person och religionens fenomenologi."
Ann Heberlein kände vittringen och gav sig in i kampen och anklagde Lena Andersson för att vara en intellektuell medelmåtta (dock sagt med andra ord). Lena replikerar:
"Kyrkan dras med ett kunskapsfientligt arv, förklätt till ödmjukhet. Det befästs varje gång prästerna inpräntar hur liten människan är, ett barn inför Gud."
Läs: "-Din postmoderna akademikerjävel. Ge mig ontologiska fakta och inte en massa kunskapsteoretiskt dravel!"
Någonstans här befinner vi oss idag. Vad anser vi på Bor-i-vik-redaktionen om den här "cirkusen"? Jo:
